Isac och jag var ute i lekparken idag. Solen sken, det var lagom varmt, magen putade men var lugn, Isac hade hur kul som helst och jag satt och tittade på, uppmuntrade hans klätter lekar och vi hade det helt underbart! För den stunden kändes det som om depressionerna var som bortblåsta! Jag var riktigt lycklig och det känndes som om livets prövningar var som bortblåsta.

Sen kom Tomas hem och vi gick in för att fixa mat. det blev inget av det för vi hade glömt lägga fram nåt på tining och jag var SÅÅ inte sugen på pasta och bacon igen så jag fick iväg tomas och Isac till affären för att köpa nåt gott. Jag stod i fönstert och såg när de skulle sätta sig i bilen och såg hur isac busade med pappa. Isac hade bestämt sig för att han skulle köra och pappa försökte övertyga honom från baksätet att han skulle komma och sätta sig. Jag hörde inte deras konversation men de log och skrattade. Just då kände jag mig som den "idylliska Svensson familjen". Villa, trädgård, gravid, son och far busar vid bilen (kombin) och solen skiner en härlkig sommardag. Just då spelade det ingen roll att trädgården var full i utblommade maskrosor, gräset oklippt, huset stökigt och maken varslad. Det spelade ingen roll. Allt var perfekt! Värmen spred sig i bröstet och jag kände att "det här är en bra dag!"

ville bara dela med mig av detta (sällsynta) glada ögonblick. pga depressionerna så känner jag inte dessa dagar så väl, eller ens dessa känslor. Därför gör det extra gott då de väl inträffa.

Hoppas du/ni har en lika fantastisk dag! kram på hela världen!

/vicki