Jag kan varna för att det inte är en rolig förlossnings berättelse. Jag vill inte skrämma någon men förlossningen var inte komplikations fri och slutade med kejsarsnitt. men det slutade bra och återhämtningen var mycket lättare än efter den "normala" förlossningen med Isac.

Jag vaknade tidigt på morgonen på den beräknade förlossnings dagen och gick på toa, precis som innan isac skulle födas. Men kunde inte somna om. Då kom första värken. När Isac föddes vaknade jag vid 2 på morgonen och 4:10 föddes isac. Denna gången vaknade jag vid 4 tiden. (so far var början på förlossningarna lika) Men det dröje innan nästa värk. Efter andra värken väckte jag tomas och sa att det har börjat men det är ingen panik för det är så långt mellan värkarna (kanske 5-8 min... ehem... jag vet det är inte långt men det tyckte jag då.)

Första tiden tomas tog mellan värkarna var 5 min. Till andra värken var det 2 min.. efter den var det bara 1 min!
oj då, det var bara att ta väskan och ringa förlossningen. Tack och lov att min lillasyster sov över hos oss den natten. Jag kröp till bilen för att jag hann inte resa mig upp mellan värkarna.

Vi hann inte mer än åka ut från bostadsområdet innan Tomas fick ringa ambulansen och vi stannade vid Lilleruds gymnasiet (som man kan se från isacs sovrums fönster) och väntade in ambulansen. Jag kände genast att det kändes annorlunda i jämförelse med den förra förlossningen men det hade jag inte ord på just då. De enda ord som fanns i mitt ordföråd var "aaaaaaajjjjj" och "det gör ooooont" För mig kändes det som om det tog en evighet innan ambulansen kom men det var nog ca 5 min. (ser ni oxå mönstret... 5 min, 5 min, 5 min)

Jag minns att jag sa nåt i stil med "det blir första gången jag åker ambulans" (sluddrigt) till ambulans-förarna. Tomas fick åka efter i bilen för de skulle hämta upp en barnmorska efter vägen så tomas fick inte plats. Sen blev allt bara sluddrigt och allt gick i ett. Jag minns att barnmorskan sa nåt med att de skulle stanna vid vägkanten om jag skulle föda innan vi kom fram.

Väl framme kom tomas ungefär samtidigt som oss. Plötsligt befann jag mig i förlossnings salen och det enda jag minns där ifrån var smärtan i värkarna, barnmorskans allvarliga ansikte som upprepade gånger bad mig att andas och att krysta i stället för att skrika. Jag tyckte hon var hård och kännslokall men det var bara "stridens hetta" som fick mig att känna så. Hon var i själva verket mycket omtänksam och ompysslande. Jag ropade några gånger "jag kan iiiinte!" på hennes upmuntran om att krysta. Så lutade sig barnmorskan fram över mit ansikte och sa att de måste göra ett akut kejsarsnitt för barnet har fastnat på vägen ut.

Jag hann få flera värkar på väg till operations salen. Väl där sövde de mig och det sista jag mins var att jag tänkte "nu kommer en till värk".

strax efter 6 var Pontus född. Den första tiden i livet utanför magen fick han spendera med sin far sugandes på pappas finger medan mamma låg på uppvaket.

När jag väl började vakna fanns en barnmorska där direkt och sa att det var en liten kille som ville träffa mig om jag orkade. "javisst" svarade jag och hon sa att det var bra för han var hungrig. *ler* Det kändes lite magiskt även om allt var som i dimma. Tomas kom in med det lilla knytet och visade stolt upp honom. Jag fick hjälp med at lägga honom till bröstet och han tog det direkt. Jag reagerade genast på att han inte var som isac på den punkten. Det dröjde ett dygn med isac innan han ville ta bröstet - efter att vi fått sked mata honom. Lillebror åt direkt.

Tomas åkte hem till storebror medan jag och lillebror kördes upp till rummet som vi fick bo i under de näst kommande 3 dygnen.

Strax innan hemfärd fick jag träffa barnmorskan som var med på förlossningen och hon sa att han ville komma ut med pannan först och det var därför han fastnade på vägen ut. (i vanliga fall kommer de med hjässan först.) Hon berättade oxå att hon trodde jag skulle föda i ambulansen. Vi hade ett fint samtal tillsammans och jag fick verkligen erfara vilken fin människa hon är och jag är väldigt tacksam för henne och de andra som hjälpte till med förlossning och snitt. Och inte minst - tacksam för den medecinska utvecklig som gör det möjligt att göra snitt.

Isac visade genast stolthet över lillebror när han fick komma och hälsa på. Och han är fortfarande mycket stolt över att han är storebror.

Som förlossning i sig föredrog jag den med Isac. Men återhämtnings tiden efter var bäst efter Pontus!

Vaginal förlossning +/-
+ man får vara med hela tiden och vara bland de första som får se det nya knytet.
- Man kan inte sitta och man kan inte "göra sina behov" (kissa och bajsa) utan att det svider och smärtar. HAND DUSHEN är din bästa vän! Det gör det möjligt att göra det man ska.

Kejsarsnitt +/-
+ Återhämtningen är såååå mycket lättare. Man spricker inte i underlivet, man är inte lika utmattad, man behöver inget hjälpmedel för att gå på toa, man kan sitta utan att det gör ont.
- Alla sprutor i låret för att minimera risken för blodproppar. (den risken finns alltid efter en operation.) och jag behövde stödstrumpor som räkte ända upp till knäna både dag och natt i 2 månader (oxå för att minimera blodpropp risken). Man får inte lyfta något tyngre än det nyfödda knytet (alltså fick jag inte lyfta Isac) på 3 månader. Inte ens matkassar. Och när jag bar den lilla var jag tvungen att bära honom nära kroppen. (+)

Vicki - Jag läste en väns blogg och såg att hon skrivit om sin förlossning. "Det vill jag oxå!" tänkte jag då och vips.. här är jag nu och försöker minnas så mycket som möjligt. *ler*
Det började med att jag vaknade vid halv två snåret på natten. Ellen nånstans där omkring. Jag förstod först inte varför jag vaknade men kände snart att jag böhövde gå på toa. Så la jag mig igen för att sova men det gick inte. Jag var klarvaken! jag? Mitt i natten? Men så kände jag snart, strax före två att nåt var på G. Plötsligt fick jag jätte ont!

Det var jag inte riktigt beredd på då jag har haft en lätt graviditet. Hade förvärkar eller nåt liknande en gång två veckor tidigare men det var ju ingenting i jämförelse! Nå väl, när det släpte tänkte jag "skönt, nu är det över" Men så kom nästa... och nästa... Jag försöker väcka Tomas och får ett "mmm" till svar. - Det gör ont! får jag fram men får inget svar. så kom nästa värk.. När den lättar försöker jag väcka honom på nytt men se det gick inte. Efter nästa värk - tredje gången gillt! Då reste han sig upp med ett "Vänta" och tog fram klockan för att ta tid. Två min... Det kan inte stämma sa han och vi kollade nästa. Två min... Oj då!

Tomas blev plötsligt klarvaken och ringer förlossningen. De frågar om vattnet gått, mendet hade det inte, de fick veta att jag var första gångs föderska och att BF var två dagarsenare. De sa att vi kunde komma in så skulle de kolla men Tomas tyckte de lät skeptiska.
Det var inte lätt att få på sig lite kläder och skor inte då jag hade värkar mest hela tiden! Stövlarna var ju ingen ide att tänka på ens. Mina andra skor klämde nåt så fruktansvärt för att jag svullnat om fossigarna så de gick inte heller. - Det fick bli för korta Flip-flop! I Hissen ringer jag mamma som så envist bad mig ringa när det var dags men hann inte mer än slå nummret förs värkarna var igång. Sittandes på hiss golvet ringde jag ett kort samtal till mamma.

Det var inte lätt att sita på sätet i bilen sen kan jag lova! Förklaringen kom sen när jag säkert kom fram till förlossningen. - Jupp, jag hann dit! ;) Fem min tog det att åka då det var bil fritt och alla rö-ljus blev gröna så fort vi närmade oss. Vi ringer på ytterporten och vi blir insläppta via port telefonen. Sen velade vi lite då vi aldrig hade varit där inne förut menså hittade vi rätt ganska snabb. När vi kommer till rätt våning ringer vi på nästa dörr. Där får jag sätta mig igen eftersom värkarna blev för jobbiga. Då hör jag en kvinnlig röst på andra sidan dörren - Hämta rullstolen! Jag hade lust att säga att jag klarar inte av att sitta! Det gör alldeles för ont! Men jag fick inte fram nått..

Nu börjar mitt minne sviga mig lite men jag minns att de kollade massa apparater och försökte hitta barnets hjärtljud. Men de fick inte fram nåt! De såg att barnet rörde lite på sig men hjärtljuden hittade de inte. Så kallades en läkare in som frågade om de kollat hur öppen jag var. Nä, det hade de inte...... 9 cm!

Oj då! Och mitt i alltihop behöver Tomas gå på toa! Kris var det visst. Jag sa nej ;) men barnmorska sa att det kunde han göra för barnet skulle inte komma ut än! Han hann tillbaka. :) Jag minns inte när jag fick lustgasen men den gjorde susen! Visst värkte det som en tok och jag tryckte munstycket så hårt att jag hade blåmärke på näsbenet i flera dagar efter! *skrattar*

Jag skrek! Oj vad jag skrek! Inte bara för att det gjorde ont men även för att jag ville få det avklarat så fort som möjligt för det här ville jag inte vara med på! *S* Det lilla jag minns under förlossningen var att barnmorskorna fick påminna mig ett antal gånger att ta bort lustgasen imällan värkarna *fniss*, att jag ett par gånger nämde att jag var snurrig och att jag säkert och bestämt sa till Tomas - Aldrig mer! hehe.. de orden ångrade jag så fort vi var hemma med grodan ;)

En annan sak jag minns var att mitt under en värk bestämde de sig för att vända mig på sidan! Det ville ju jag självklart inte vara med på för det gjorde ju så ont men de envisades och tillslut kopplade det för mig vad de sa. Bebbens hjärtljud sjönk! Väl på sidan gick det jätte bra! Hjärtljuden var normala och jag hade lättare att ta i när jag skrek! ;) Tomas satt på en Kontorsliknande stol, en sån med hjul på, och jag pressade mig frammåt när jag tog i så han var tvungen att spjärna emot för att själv inte rulla bort från sängen och jag tippa i golvet! *skrattar* Han försökte ge mig massage eller smeka mig efter som det hade vi hört på föräldra gruppen att det kunde hjälpa kvinnan att slappna av men se den gubben gick inte på mig! Jag blev irriterad och slog bort hans hand. hehe, men så märkte jag att jag ville ju ändå känna honom nära för hans stöds skull så jag tog hans hand och det var det enda som funkade! :)

Kl. 4:11 (två timmar efter att vi kommit fram till förlossningen) föddes vår grodprins! 50cm lång och 3330g

Att vi kallar honom Grodan beror på att när han låg i magen låg han tydligen konstigt med fötterna så han kunde vika upp dem mot smalbenet! Gulligt tyckte vi!

Väl uppe på mammas bröstkorg kunde vi slappna av alla tre.. eller två för en stund. Lille gossen, som vi dagen efter bestämde oss för att kalla Isac, hade det gott lite för fort för. Hans lungor hade inte hunnit anpassa sig ordentligt och pressat ut allt fostervatten så han andades lite konstigt. Så barnmorskan tog med honom och pappa till ett annat rum medan mama fick vila lite. Där gav de honom syre i mask och en slang i näsan för att fixa till det.

Så fick familjen vara tillsammans igen! :) Lyckliga efter en dröm förlossning! *ler*